När Jennie började skolan hade hon en lärare som förstod direkt att hon var dyslektiker. Då tyckte hon inte att det var jobbigt att få ett sådant besked. Tvärtom så kände hon sig lite speciell när hon fick ha sin underbara fröken för sig själv på kvällarna då fröken läste med henne och gav henne full uppmärksamhet. Problemen kom först i årskurs 3 då hon flyttade och kom till en helt annan form av skola. Där hade man ingen förståelse utan menade att hon var lat och struntade i skolan. Med sig från de första två åren hade hon ändå många tips som hjälpt henne genom hela skoltiden.
Det är nog många som har med sig minnen från uppväxten och för Jennie är både bostongurka och högläsning något hon har svårt för. Utan det stöd och den hjälp hon fått från sin mamma hade hon inte varit den hon är idag säger hon.
Drömmen om att bli hundförare fanns länge men när hon väl valde juridiken så var det mycket för att hon vill förändra och med juridiken kan hon göra det. Kanske var det den där starten med en fröken som fick henne att känna sig speciell, och som gav henne ett bra självförtroende, som gjorde att hon bestämde sig för att inte tillåta dyslexin vara ett hinder.
